Tillit Och Rädsla

Att skriva om min tid på Härnösands folkhögskola var faktiskt någonting jag ville göra redan innan jag blev klar med mina studier. Jag minns hur jag registrerade en blogg här på WordPress någon gång under 2015 men det blev aldrig någonting utav det. Varje gång jag satte mig framför datorn så blev det bara tomt i huvudet. Jag vågade bara inte. Jag satt fast i den där rädslan över vad andra skulle tycka och tänka om det jag skrev. Och vad hade jag att komma med bland havet av miljontals andra som bloggar? Visst är jag nyfiken på vad ni läsare tycker och tänker, men jag bekymrar mig inte över att ni ska tycka jag är knäpp och bua ut mig.

Jag brukade också stänga in den visionen och den drömmen jag hade och tänkte att det går ju inte att skriva om något som inte hänt ännu, att jag kan inte dela med mig av det jag har på insidan innan jag ens vet eller förstår hur allt hänger ihop eller innan det börjat ta form. Innan det ser bra ut eller är någonting värt att visa. Men vet ni vad? Det går inte att gömma sig och hoppas på att solen ska nå dig i skuggorna samtidigt. Denna tro fick styrka under min tid på Härnösands folkhögskola. Denna tro blir bara starkare för varje gång jag släpper ut mina ord och mina önskningar, hur ofärdigt och abstrakt det än må vara. Att låta andra få ta del av den jag är, det jag drömmer om, ger det substans. Gör det verkligt. Som de träd jag plockade ur lådorna härom veckan och planterade i jorden. Nu står de där tillsammans med lingonris och mossa, stubbar och blommor under himlen och får den näring de behöver för att växa sig stora och starka och bli skog åter igen.

Likaså skriver och delar jag bilder nu för att jag verkligen älskar och tror på vad jag gör. Och just så ska det vara. Just därför tror jag att jag lyckas gå emot nervositeten också. För att jag tog de där första stegen, kom över tröskeln och kunde släppa ut våndorna och på så sätt ge plats för vad jag innerst inne tycker och känner. Vad jag innerst inne vill.

CliffsAndWaves

Jag skulle vilja understryka hur min dåliga tillit och tro på andra bottnade i att jag inte litade på mig själv. Jag känner att båda går hand i hand. För att lita på någon så måste jag samtidigt släppa in dem, vara öppen, och det klarade jag inte riktigt av, för då skulle de ju se vem jag verkligen var. Värdelös. Bara allmänt påfrestande och jobbig. Förtroendet för mig själv existerade inte, så att lita på någon annan med den övertygelsen gick inte ihop.

CloseByCliffs

Den upplevelsen jag vill berätta om idag tog plats under en utav våra utflykter med de så kallade intresse-grupperna. Det var lite olika från termin till termin hur ofta vi möttes i dessa grupper, men jag hoppade i vilket fall på Ute-gruppen en termin. Vi bestämde att vid varje tillfälle ge oss ut i naturen. En gång tog vi en vandringstur med snöskor, och en annan åkte vi skidor. Det var bara så roligt. Att börja dagen på det viset gav så oerhört mycket energi.

GlitteringOcean

I slutet av April förra året (2016) for vi ut till Smitingen, ett friluftsområde och strand/campingplats strax utanför Härnösand. Där finns bland annat vandringsleder, grillplatser–och klippor. På de klipporna mötte jag den där rädslan, och vid ett tillfälle undrade jag allvarligt om jag skulle överleva och någonsin få se min familj i Finland igen.

CliffsAndOcean

CliffsAndStudent

Till en början var det faktiskt inte så farligt att vandra runt och klättra lite lätt på dessa bumlingar till stenar. Jag älskar ju att ge mig ut på äventyr, jag verkligen njuter ute i naturen. Dofter av barr och kåda, det där mineralaktiga kittlet i näsan från havet, ja, allting doftar så härligt, så mustigt och uppfriskande på samma gång. Det var inte förrän vi kom längre ut som jag blev osäker. Och plötsligt stod jag där vid en avgrund och stirrade ner–försökte verkligen att inte göra det men misslyckades. Rädslan slog klorna i mig. Vi hade kommit fram till en slukande fåra i berget och i mina ögon såg det rent utav livsfarligt ut. Vågorna sköljde in i den där skrevan, djupt nere i mörkret, och det var alldeles ruggigt läskigt. Jag rös.

ScalingTheCliffs

TeacherAndStudent

Min lärare bara seglade till andra sidan och sade det är lätt. Det här klarar du. Litar du på mig? Jag tror jag sade nä, men jag litar inte på någon. Dessutom tänkte jag att, hah, ja, lätt för dig som skuttar från klippa till klippa som om du var född här. Jag ville verkligen inte. Jag kunde ju slå ihjäl mig! Jag ville gå tillbaka, vända om. Kände mig nog också lite lätt irriterad över hela situationen. Varför skulle vi ut just hit? Fanns det inte någon annan väg? Jo. Upp. Men den såg ännu hemskare ut. Så där stod jag, gjorde några halvhjärtade och klumpiga försök att ta mig över men klängde mest till sidan av bergväggen och kände mig allmänt som ett vettskrämt rådjur fastfruset i helljusen på en bil.

HighUpTheCliffs

Jag kan inte. Det här går inte. Jag kommer aldrig klara detta. Jag vill inte. Vilken fullständigt korkad idé att komma hit, jag saktar ju bara ner alla. De kommer inte kunna ta emot mig, de kommer tappa greppet–jag kommer tappa greppet. Fy vad jobbig jag är.

Mitt huvud var fullständigt fullproppat med alla möjliga omöjligheter. Hela jag var inställd på att inte försöka. Mitt minne bedrar mig lite här nu för när jag väl bestämde mig så stängde jag av hela tankeverksamheten. Jag gjorde inte som Ronja Rövardotter i alla fall och detta var inte ens nära inpå så brett som helvetesgapet. Istället tog jag min lärares hand, tvingade mig själv att trotsa min misstro, och sedan var jag plötsligt på andra sidan. Det är underligt hur jag minns att han sade något men jag kommer bara inte ihåg vad det var.

När jag väl stod där och hade pustat ut så minns jag dock så väl att jag sade högt men lite skakigt: nästa gång jag är rädd för att göra någonting så ska jag se tillbaka på den här dagen. Klarar jag det här klarar jag allt. Och tro mig, det har jag sannerligen gjort. Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen. Den där känslan av att slita mig loss ur rädslans grepp. Den där känslan att Ja! Jag klarade det! Och inte bara det, men det att jag faktiskt tog emot styrkan och säkerheten i en annan människas hjälp. Det var mäktigt. Jag reflekterade inte över det just då, men efter att jag delade med mig av detta i aulan på skolavslutningen så kom min lärare fram till mig och gav mig en kram. Att just denna upplevelsen hade betytt så mycket för mig kunde ju ingen vetat för jag sade det aldrig rätt ut. Inte på det här viset. Men jag är glad att jag gjorde det.

Detta var bara en utav de många fler utmaningar jag antog under de två åren jag studerade på Härnösands folkhögskola. Men för var gång jag tog ett steg trots att hela jag vibrerade med det här går inte, struntade i om jag skulle göra bort mig eller säga fel, lyckas eller inte, så lade jag ner en sten. En grundsten till självförtroende och tillit till världen runtomkring. Jag förde anteckning efter anteckning som jag sedan kunnat använda och kontra de där rösterna inom mig med som alltid tidigare övertalat mig att jag inte kan. Nu får de säga som de vill, för jag vet att jag kan. Bara jag fortsätter, bara jag tar de där stegen.

TheOutdoorGang

HappyUpTop

Just den här läraren vi var ute med på dessa äventyr hade också en sådan sprudlande entusiasm att man inte kunde annat än att bli medryckt. Självklart kom det dagar då jag bestämt spjärnade emot, men då fick det vara så. Ingen blev tvingad. Många utav lärarna där på skolan hade den där speciella förmågan att se och hjälpa oss fokusera på våra styrkor. Just det var nyckeln för mig, för jag var ju redan så duktig på att älta mina svagheter. Med den hjälpen har jag dessutom till och med lyckats börja vända dem till styrkor. För det är ju fakitskt så att jag hade valt att se saker och ting från en negativ synvinkel. Jag hade under årens lopp fått för vana att sätta käppar i hjulet för mig själv. Istället för att se det jag kunde göra åt en situation så satt jag och råglodde mig blind på allt jag inte kunde. Och alla de misslyckanden jag skulle få känna av om jag ens försökte. Nej, du, det är inte värt det. Det kommer bara gå åt pipsvängen ändå.

Joho, du, tänker jag nu. Går det åt pipsvängskrokarna så blir jag bara en erfarenhet rikare. Lyckandet ligger inte i att värja sig mot misslyckanden. Det är ju bara det att man missar ibland, speciellt i början, eller hur? Så man får ta sig an det igen tills man inte missar. Gör om gör rätt, som några utav dessa härliga människor kunde säga ibland. Med den inställningen försöker jag ta mig an nya utmaningar nu. Jag vet ju att ibland funkar det bara inte. Vad jag har märkt är viktigt då är att acceptera att man just nu inte kan, inte orkar, och låter det få vara en stund. Fokusera på annat man kan. Men bara en stund. Så länge man gör ett nytt försök, så länge man inte ger upp så kommer man vidare. Jag tänker lite som så, att vi liksom naturen runt omkring också har årstider inom oss. För mig har jag insett att den jobbigaste tiden alltid har varit våren. Just då när allting står still–när våren lägger i backen, snön kommer på nytt och på nytt, och knopparna bara vill sig inte fram, även om solen strålar och fåglarna kvittrar. Men jag vet ju, att tjälen går ur varje år. Förr eller senare. Så när våren kommer, vilken årstid det nu än må vara för var och en, så får vi vara lite snällare mot oss själva, ha lite överseende och tålamod.

Så här till sist vill jag lämna en personlig hälsning: ett stort tack till er som är med i bild och gav mig tillåtelse att få använda dessa foton. Bamsekramar! ❤

Till er alla andra–tack så mycket för att ni har varit med och läst. Som jag nämnde i första inlägget så tror jag på att vi tillsammans kan lära oss av varandra, så det vore jätteroligt om ni vill dela med er av någonting som förändrat eller gjort ett stort intryck på just ert liv. Här i kommentarerna eller med dem som ni har runtomkring er.

Ta hand om er själva och varandra, och ha en riktigt fin midsommar. ❤

WeMadeIt

Advertisements

Överrösta Dina Rädslor: En Introduktion

Be Louder Than Your Fears. Överrösta dina rädslor. Så står det i min header här på min blogg. Ord jag har med mig i tankarna varje dag nu. De dagar jag kliver ut på slagfältet för att utmana mig själv är dessa orden min fana. De är trumslagen som sprider sig liksom inifrån, styrker mig, lyfter mitt huvud och motarbetar skälvningarna i mina knän. Jag bär dessa orden i mitt hjärta och jag lämnar min rustning och min sköld. Jag kan inte gömma mig bakom barriärer om jag vill ta emot förändring. Jag kan inte formas om jag inte tar utmaningarna eller tar in konsekvenserna. Jag vill ta emot dem. Känna dem. Jag vill förstå dem.

seek-to-understand

Rädsla. Jag sitter här och tänker på den, hur den en gång genomsyrade varje beslut jag tog och styrde hela mitt liv. Rädslan verkar inte vara en soloartist dock. Rädslan är inte bara rädsla. Rädslan är att inte tro på sig själv, att inte ha självkänsla. Det där underliga behovet av bekräftelse och beröm från andra, även om man aldrig någonsin tror på det. Hur mycket uppmuntran och lovord jag än fick så tog det inte. All kritik och nedvärdering jag hade fått under hela mitt liv tilläts ta överhand, de orden som sved mest segrade alltid. Jag bjöd in dem och gjorde dem till en del av mig, fick för vana att intala mig själv att jag var falsk. Jag vaktade mina ord för jag kunde ju försäga mig och då skulle alla till slut se och förstå vem jag verkligen var. En dålig och fullkomligt misslyckad varelse. Totalt värdelös. Lite hårt–lite väl att ta i kanske? Ja, det är hårda ord men det är just precis så som jag uppfattade mig själv.

challenge-your-fears

Tillit. Jag litade inte på någon, någonsin. Hur kunde jag det? Jag var helt övertygad om att vem jag än mötte, vem jag än lärde känna skulle bedra mig, göra mig illa, hata mig och lämna mig. Så jag gav dem aldrig riktigt en chans att visa mig hur fel jag hade. Jag hade alltid rätt, skulle alltid ha rätt. Det var bättre så och lättare så. Åtminstone behövde jag inte utsätta mig själv för besvikelse, vilket var helt knasigt, för jag blev alltid besviken ändå.

trust-in-yourself

Hopp. Den där förkrossande känslan av att förlora hoppet medan det samtidigt lever kvar. Jag orkade inte, ville inte, men nog tusan fanns det kvar. Någonstans i djupet av mitt innre så gav det aldrig upp. Det var en underlig känsla, en känsla jag kom till att hata innan det vände. Ett glödande kol som tände elden på nytt och drev mig ännu en gång. Jag minns den där självironin jag hade: Jaha, vi kör väl en vända till då för helvete, bara för att det är så jävla roligt att misslyckas och bli totalt krossad. Fy fan vad kul! Jag brukade undra över om det bara var min envishet–ibland kan jag fortfarande undra.  Jag liknade det vid någon slags kugghjulsmekanism som fanns där djupt nere. Hur hemskt och mörkt och alldeles förjävligt jag än mådde så krängde de där kuggarna ändå. Runt, runt. Det var som om jag var fastbunden i ett rep och släpades över grus och asfalt, genom grumliga och kalla myrar. Och aldrig någonsin tog det slut.

BauerInspired_ForestCreature
Jag delar denna bilden som en hyllning till de som för mig personligen spridit hopp under olika stadier i mitt liv: våra äldre svenska konstnärer, som Elsa Beskow och John Bauer, till min mormor och farmor som fyllde min barndom med dessa förtrollande sagor, och till Jonna Jinton som lyckas förmedla och förverkliga det där barnahoppet om en värld där magi och drömmar fortfarande existerar.

Så vad hände? Hur ändrades allt och vad var det som fick det att vända? Jag har ställt dessa frågor till mig själv hur mycket som helst. Under de sista veckorna på Härnösands folkhögskola förde jag rejäla diskussioner med mig själv för att klura ut hur det gick till. Hur bar jag mig åt? Vilket var det vändande ögonblicket? Jag listade inte ut det. Jag har fortfarande inte hittat det. För jag tror verkligen inte på att det existerar. Det där magiska tillfället finns inte. Snarare ligger det där oförklarliga i en hel rad av ögonblick och händelser som leder till insikt. Jag tänker mig det som morgondimman dagen efter ett högtryck. Den skingrar sig långsamt allteftersom solen klättrar upp och lägger sig till ro. Det slog mig inte att dimman lyfte, att den var påväg att försvinna, så jag höll inte koll på processen.

Däremot har jag mina dagböcker. I dem har jag skrivit nu sedan 2014. Till en början sporadiskt, för att med tiden ha skapat en vana. Och genom att läsa det jag skrivit kan jag se hur jag utvecklats, sakta–ibland väldigt sakta–men om vartannat vacklande och stadigt har jag tagit mig framåt. Genom konstant utmaning, misslyckanden och lyckanden, ihärdighet och lite jävlar anamma har jag samlat ovärderliga erfarenheter och kommit till insikt. Allt är en process, allt kan jag ta–en dag i taget. Ett steg i taget.

one-step-at-a-time

För ett par veckor sedan åkte jag tillbaka till Härnösands Folkhögskola i Sverige för att hälsa på och ta emot ett stipendie. Jag blev så oerhört rörd av detta, det var som en ytterligare bekräftelse på hur jag faktiskt har lyckats ta mig igenom och över så mycket under de senaste tre åren. Så när jag fick meddelandet från utbildningsledaren så kände jag att nu är det dags att skriva om detta. Jag hade länge velat göra det, men detta gav mig en extra skjuts och jag satte igång. Först skrev jag på engelska men sedan ville jag utmana mig själv och skriva på svenska också. Från arton års ålder har jag svävat runt i hela världen nästan. Det känns så i alla fall. Och på grund av det har jag under årens lopp blivit mer bekväm med engelskan än med mitt modersmål. Så också som ett tack för det stöd och den peppen jag fick under mina två år på folkhögskolan, att jag kan ju faktiskt skriva på svenska också, så bestämde jag mig till slut för att ge det en chans.

take-the-chance

Att skriva om mina upplevelser på svenska fyllde mig med sådan tacksamhet och jag hade tänkt att publicera detta innan jag åkte, minus styckena om stipendiet, för det skulle jag ju hålla hemligt fram till skolavslutningen. Men det blev inte av. Jag tänkte då att efteråt, då klickar jag på knappen, då publicerar jag. Jag tänkte också att då kunde jag ha fått med lite bilder från skolan. Jag glömde sedan helt bort mig mitt i lyckoruset av att få träffa alla igen och nervositeten inför det tal jag hade bestämt mig för att leverera efter jag tog emot stipendiet. Men så satt jag där, som fastfrusen i stolen och kunde inte röra mig. Andra gick upp, och deras ord gav sådan inspiration, deras eget mod att dela med sig utav sina tankar och känslor strålade ut i aulan och –då släppte det. Det är så oerhört fint att vi kan inspirera varandra så. Det är just denna atmosfären som hjälpte mig under mina två år på Härnösands folkhögskola. Den styrker och uppmuntrar. Även om det inte alltid sägs rätt ut i ord så är det som om man går in i en stor famn och blir omsluten av allt det där som behövs för att våga börja ta de första stegen att hitta sig själv, hitta sin egen röst, och sedan bygga upp den.

När jag stod där uppe så forsade allt bara ut. Jag glömde till och med att berätta vem jag var, vilket en vänlig själ i publiken påminde mig om. Jag valde att berätta om just den händelsen jag skrev om i min text. Den är bara en utav de många, många upplevelser och stunder jag fick vara med om, som på ett eller annat sätt givit mig möjlighet att utmana och utveckla mig själv. Så med lite bilder från den dagen kommer jag i nästa inlägg dela just den upplevelsen. Tills dess vore det jätteroligt om ni också ville dela med er av någon speciell händelse som haft stor betydelse i just ert liv. Efter min tid på folkhögskolan tror jag ännu starkare på att vi kan lära oss mer än vad vi tror av varandra och det behöver inte vara storslaget. Ibland kan det vi själva tycker är självklart eller till och med en bagatell göra så mycket för någon annan. ❤