Överrösta Dina Rädslor: En Introduktion

Be Louder Than Your Fears. Överrösta dina rädslor. Så står det i min header här på min blogg. Ord jag har med mig i tankarna varje dag nu. De dagar jag kliver ut på slagfältet för att utmana mig själv är dessa orden min fana. De är trumslagen som sprider sig liksom inifrån, styrker mig, lyfter mitt huvud och motarbetar skälvningarna i mina knän. Jag bär dessa orden i mitt hjärta och jag lämnar min rustning och min sköld. Jag kan inte gömma mig bakom barriärer om jag vill ta emot förändring. Jag kan inte formas om jag inte tar utmaningarna eller tar in konsekvenserna. Jag vill ta emot dem. Känna dem. Jag vill förstå dem.

seek-to-understand

Rädsla. Jag sitter här och tänker på den, hur den en gång genomsyrade varje beslut jag tog och styrde hela mitt liv. Rädslan verkar inte vara en soloartist dock. Rädslan är inte bara rädsla. Rädslan är att inte tro på sig själv, att inte ha självkänsla. Det där underliga behovet av bekräftelse och beröm från andra, även om man aldrig någonsin tror på det. Hur mycket uppmuntran och lovord jag än fick så tog det inte. All kritik och nedvärdering jag hade fått under hela mitt liv tilläts ta överhand, de orden som sved mest segrade alltid. Jag bjöd in dem och gjorde dem till en del av mig, fick för vana att intala mig själv att jag var falsk. Jag vaktade mina ord för jag kunde ju försäga mig och då skulle alla till slut se och förstå vem jag verkligen var. En dålig och fullkomligt misslyckad varelse. Totalt värdelös. Lite hårt–lite väl att ta i kanske? Ja, det är hårda ord men det är just precis så som jag uppfattade mig själv.

challenge-your-fears

Tillit. Jag litade inte på någon, någonsin. Hur kunde jag det? Jag var helt övertygad om att vem jag än mötte, vem jag än lärde känna skulle bedra mig, göra mig illa, hata mig och lämna mig. Så jag gav dem aldrig riktigt en chans att visa mig hur fel jag hade. Jag hade alltid rätt, skulle alltid ha rätt. Det var bättre så och lättare så. Åtminstone behövde jag inte utsätta mig själv för besvikelse, vilket var helt knasigt, för jag blev alltid besviken ändå.

trust-in-yourself

Hopp. Den där förkrossande känslan av att förlora hoppet medan det samtidigt lever kvar. Jag orkade inte, ville inte, men nog tusan fanns det kvar. Någonstans i djupet av mitt innre så gav det aldrig upp. Det var en underlig känsla, en känsla jag kom till att hata innan det vände. Ett glödande kol som tände elden på nytt och drev mig ännu en gång. Jag minns den där självironin jag hade: Jaha, vi kör väl en vända till då för helvete, bara för att det är så jävla roligt att misslyckas och bli totalt krossad. Fy fan vad kul! Jag brukade undra över om det bara var min envishet–ibland kan jag fortfarande undra.  Jag liknade det vid någon slags kugghjulsmekanism som fanns där djupt nere. Hur hemskt och mörkt och alldeles förjävligt jag än mådde så krängde de där kuggarna ändå. Runt, runt. Det var som om jag var fastbunden i ett rep och släpades över grus och asfalt, genom grumliga och kalla myrar. Och aldrig någonsin tog det slut.

BauerInspired_ForestCreature
Jag delar denna bilden som en hyllning till de som för mig personligen spridit hopp under olika stadier i mitt liv: våra äldre svenska konstnärer, som Elsa Beskow och John Bauer, till min mormor och farmor som fyllde min barndom med dessa förtrollande sagor, och till Jonna Jinton som lyckas förmedla och förverkliga det där barnahoppet om en värld där magi och drömmar fortfarande existerar.

Så vad hände? Hur ändrades allt och vad var det som fick det att vända? Jag har ställt dessa frågor till mig själv hur mycket som helst. Under de sista veckorna på Härnösands folkhögskola förde jag rejäla diskussioner med mig själv för att klura ut hur det gick till. Hur bar jag mig åt? Vilket var det vändande ögonblicket? Jag listade inte ut det. Jag har fortfarande inte hittat det. För jag tror verkligen inte på att det existerar. Det där magiska tillfället finns inte. Snarare ligger det där oförklarliga i en hel rad av ögonblick och händelser som leder till insikt. Jag tänker mig det som morgondimman dagen efter ett högtryck. Den skingrar sig långsamt allteftersom solen klättrar upp och lägger sig till ro. Det slog mig inte att dimman lyfte, att den var påväg att försvinna, så jag höll inte koll på processen.

Däremot har jag mina dagböcker. I dem har jag skrivit nu sedan 2014. Till en början sporadiskt, för att med tiden ha skapat en vana. Och genom att läsa det jag skrivit kan jag se hur jag utvecklats, sakta–ibland väldigt sakta–men om vartannat vacklande och stadigt har jag tagit mig framåt. Genom konstant utmaning, misslyckanden och lyckanden, ihärdighet och lite jävlar anamma har jag samlat ovärderliga erfarenheter och kommit till insikt. Allt är en process, allt kan jag ta–en dag i taget. Ett steg i taget.

one-step-at-a-time

För ett par veckor sedan åkte jag tillbaka till Härnösands Folkhögskola i Sverige för att hälsa på och ta emot ett stipendie. Jag blev så oerhört rörd av detta, det var som en ytterligare bekräftelse på hur jag faktiskt har lyckats ta mig igenom och över så mycket under de senaste tre åren. Så när jag fick meddelandet från utbildningsledaren så kände jag att nu är det dags att skriva om detta. Jag hade länge velat göra det, men detta gav mig en extra skjuts och jag satte igång. Först skrev jag på engelska men sedan ville jag utmana mig själv och skriva på svenska också. Från arton års ålder har jag svävat runt i hela världen nästan. Det känns så i alla fall. Och på grund av det har jag under årens lopp blivit mer bekväm med engelskan än med mitt modersmål. Så också som ett tack för det stöd och den peppen jag fick under mina två år på folkhögskolan, att jag kan ju faktiskt skriva på svenska också, så bestämde jag mig till slut för att ge det en chans.

take-the-chance

Att skriva om mina upplevelser på svenska fyllde mig med sådan tacksamhet och jag hade tänkt att publicera detta innan jag åkte, minus styckena om stipendiet, för det skulle jag ju hålla hemligt fram till skolavslutningen. Men det blev inte av. Jag tänkte då att efteråt, då klickar jag på knappen, då publicerar jag. Jag tänkte också att då kunde jag ha fått med lite bilder från skolan. Jag glömde sedan helt bort mig mitt i lyckoruset av att få träffa alla igen och nervositeten inför det tal jag hade bestämt mig för att leverera efter jag tog emot stipendiet. Men så satt jag där, som fastfrusen i stolen och kunde inte röra mig. Andra gick upp, och deras ord gav sådan inspiration, deras eget mod att dela med sig utav sina tankar och känslor strålade ut i aulan och –då släppte det. Det är så oerhört fint att vi kan inspirera varandra så. Det är just denna atmosfären som hjälpte mig under mina två år på Härnösands folkhögskola. Den styrker och uppmuntrar. Även om det inte alltid sägs rätt ut i ord så är det som om man går in i en stor famn och blir omsluten av allt det där som behövs för att våga börja ta de första stegen att hitta sig själv, hitta sin egen röst, och sedan bygga upp den.

När jag stod där uppe så forsade allt bara ut. Jag glömde till och med att berätta vem jag var, vilket en vänlig själ i publiken påminde mig om. Jag valde att berätta om just den händelsen jag skrev om i min text. Den är bara en utav de många, många upplevelser och stunder jag fick vara med om, som på ett eller annat sätt givit mig möjlighet att utmana och utveckla mig själv. Så med lite bilder från den dagen kommer jag i nästa inlägg dela just den upplevelsen. Tills dess vore det jätteroligt om ni också ville dela med er av någon speciell händelse som haft stor betydelse i just ert liv. Efter min tid på folkhögskolan tror jag ännu starkare på att vi kan lära oss mer än vad vi tror av varandra och det behöver inte vara storslaget. Ibland kan det vi själva tycker är självklart eller till och med en bagatell göra så mycket för någon annan. ❤

Advertisements